ETT INLÄGG UR ARKIVET

2015-07-02 ❥ 22:41:47
''Det var ett tag sedan jag skrev, skrev om hur jag kände, skrev annat än mina vardagsinlägg och jag har saknat det. Saknat att få ut allt i ord. Har så länge velat skriva, men det har vart helt tomt i huvudet. Skrivit några meningar, men så stopp. Vet inte om det är för att jag har vart så äckligt stressad de senaste månaderna att allt har vart så rörigt i huvudet eller om jag inte känner behovet av att skriva av mig lika ofta som för ett halvår sedan. 
 
Om mindre än en månad så har det gått ett helt år (!) sedan min livsförändring, låter kanske dramatiskt att kalla det för livsförändring, men det var så. På bara någon ynka minut ändrades den vardagen jag var van vid under mina 17 år. Den vardagen jag var så van med, den fanns inte längre kvar och jag minns hur äckligt jobbigt allting var i början. Förstod knappt att det hade hänt mig. Sen kom hösten vilket var en jobbig period. Så mycket grejer fram och tillbaka. Jag skulle ju börja 2an, jag skulle vara längtansfull över att gå tillbaka till skolan och få träffa alla, inte behöva tänka på vad som hade hänt och behöva gå igenom detta. Morgnarna och nätterna var ändå värst. Varje morgon var en kamp mellan att orka ta sig upp eller att gömma sig under täcket och sova om igen. Flera gånger i veckan blev det det andra alternativet. Trots att hösten var en jobbig period så var det även en sjukt rolig period i mitt liv. Mycket jobb, kom närmre flera bekanta, umgicks med vänner, reste, utgångar osv. Men allt var fortfarande så skört då, jag kunde ha haft en jätterolig dag och skrattat så mycket under dagen, men så fort jag kom hem så kunde tårarna bara rinna ner. Någonstans längs med det jobbiga och det roliga så var även hösten avklarad och så kom vintern. Den ska vi inte ens nämna. Under vintern var det allra jobbigast (och det blev inte mindre jobbigt av den deprimerande årstiden).
Men till våren, älskade våren och sommaren så har det blivit bättre. Det är inte längre jobbigt att ta sig upp, jag är mer hoppfull än någonsin och jag är på något sjukt sätt glad över att det som hände i somras hände, just för att det har kommit ut så mycket bra ur det dåliga. Och det allra jobbigaste är faktiskt över. Så får jag tänka. Det är långt ifrån över helt och hållet, men den tuffaste delen är över. 
 
 Trots den här livsförändringen så kommer jag se tillbaka på den här tiden i mitt i liv där bra grejer har kommit ut ur det dåliga, men även en period där jag har insett hur stark jag är, vilka som har vart där för en osv. Jag är starkare än någonsin och det som hände för snart ett år sedan har format mig till den människan jag är idag. Klyschigt, men så sant. Jag saknar fortfarande, det gör jag. Herregud som jag saknar. Varenda dag önskar jag att det inte behövde vara såhär, men jag vet att det inte kommer att vara såhär föralltid, utan bara ett tag till. 
 
Och till er som går igenom något jobbigt, oavsett vad det handlar om, så blir det bättre. Jag lovar er. Med rätt människor i ens liv, dvs bra vänner och/eller familj som finns där för en, så klarar man av det man går igenom. Man försöker orka en dag till och så en dag till på det, tills man vaknar upp en dag och det inte längre känns lika tungt. Och det är okej att inte orka varenda dag, bara man är inställd på att man inte ska ge upp. Och att man varje dag påminner sig själv om att man inte är ensam att gå igenom detta, det finns alltid någon eller några som går igenom precis det du går igenom. 
Och det viktigaste utav allt - att man uppskattar det man har och det som återstår. För vad man än går igenom, hur jobbigt det än är och hur nere man än känner sig, så finns det alltid något att glädjas över och något att vara tacksam över. 
Det är jobbigt, ja. Och fast än jag varje dag önskar att det inte behövde vara såhär, så tänker inte jag sätta mig själv i någon offerroll och tycka synd om mig själv, för att slutet på dagen så är jag lyckligt lottad.''
 
Det här inlägget skrev jag för exakt ett år sedan.. Va sjukt. Så mycket som har hänt sedan jag skrev det inlägget. Och ännu ett år som har passerat.. Känns så sjukt när jag säger det högt för mig själv. Har det verkligen gått snart två år? Två hela år? 24 månader? Och oändligt många dagar som jag inte vill eller vågar räkna ut för att inte bli ledsen. Jag minns att jag i början inte vågade tänka på de åren och månaderna jag hade framför mig, inte minst räkna ner dagarna.. Nu vågar jag faktiskt räkna ner och längta, nu vågar jag se fram emot och nu vågar jag tänka att det snart är över. Snart så.. På något sätt är det alltid under de varmaste sommardagarna som det är allra jobbigast för det är då saknaden är som mest. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

 
Hej på er och välkomna till min lilla blogg:) Mitt namn är Zhela, och jag är en 16årig tjej från Göteborg!
Min blogg handlar förmodligen om nästan samma sak som alla andra tusentals bloggar. Helt enkelt om min vardag, mina tankar, bilder, tips m.m, men förhoppningsvis fastnar ni för mina inlägg och väljer att stanna kvar! Kram:)

Kontakta mig: zhelablogg@hotmail.com

RSS 2.0